Ny vecka, nya tag!
Eller ja det va ju det som va tanken...
Jag har ju nämt tidigare att jag inte har några nyårslöften, men jag har mål. Dessa mål är samma som dom senaste (många) åren, nämligen att börja träna, eller i alla fall ta mig ut och få frisk luft och röra på mig och sluta röka.
 
Min tanke va att börja jobba på detta just idag, jag ska gå ut minst 30 minuter på en promenad eller bara vara ute och leka med Milou varje dag. Men jag är så jävla trött, och det är här den onda cirkeln kommer in. Jag vet att jag måste ta mig ut och att jag måste röra på mig för att jag ska bli piggare, men jag orkar inte börja. Jag tror att jag har blivit totalt förslappad. Jag orkar ingenting oftast. Jag vill bara sitta i soffan och ta det lugnt och "vila upp mig" så att jag ska bli pigg någon gång. Men innerst inne vet jag att det inte är det som behövs jämt.
 
Nu är det mycket kvar av dagen fortfarande så jag ska sitta här på mitt trötta arsle och ta det lugnt tills Milou vaknar och efter att hon ätit mellis så SKA vi gå ut. 
 
Att sluta röka då... Jag tyckte det blev så perfekt igår att jag hade 1 kvar när jag gick och la mig, för då kan jag ta den på morgonen och sen sätta på nikotinplåster som jag har kvar. Sagt och gjort. Efter en timme sa jag till David att detta kommer nog låta konstigt men jag ska gå ner och köpa cigg nu, jag behöver en till efter att jag ätit och sen kommer jag säkert vilja ha en ikväll när jag tar av plåstret innan jag lägger mig. 
 
Så jag tog en med plåstret på. Återigen så är jag trött och orkar inte riktigt ta tag i något eller bry mig. Så 15 minuter efter att han hade åkt till jobbet ( 1 timme och 15 minuter efter att jag hade varit nere och köpt dom) så tog jag av plåstret, så att jag inte tar någon slags nikotinöverdos, och rökte igen. Nu sitter jag här 3 cigg in på dagen och är alldeles strax på väg att ta min 4:e. 
 
Hur dålig självdiciplin är det möjligt att ha egentligen?! 
Jag menar när jag tänker på det så vill jag ju sluta, fast ändå inte. Det är ju självklart att jag vill sluta! Det finns absolut inga fördelar med att röka och när jag tänker på hur länge jag rökt så blir jag rädd och tänker att det är bara en tidsfråga innan jag kommer att drabbas av någon allvarlig sjukdom, jag är rädd och och mår dåligt över att jag röker, jag känner mig äcklig och jag känner mig dålig. Ännu sämre med min dåliga självdiciplin, jag menar hur svårt kan det vara?! Jag känner mig egoistisk, samtidigt som det känns som att jag inte kan hjälpa det.
 
Men så är det något i min hjärna som säger, vill du verkligen sluta? Kommer du klara det? Och så finns det såklart en rädsla. För jag har försökt sluta förut, med och utan hjälpmedel. 3 dagar klara jag som längst, med plåster tror jag det va, innan jag bara inte orka kämpa emot mer. Det är några årsen nu. 
 
Jag har läst en väldigt bra bok, 2 gånger, som hjälpte delvis och fick mig att se rökningen och beroendet på ett helt nytt sätt. Det hjälpte mig också att förstå att mycket är rädsla för att sluta. 
 
Man kan komma på så oändligt många bortförklaringar till varför man inte ska sluta, varför man ska skjuta upp det och varför det är så dålig timing just nu. Men det är just det, bortförklaringar. Det är bortförklaringar jag tänker för mig själv och säger till David. På något sätt så tror jag att beroendet i sig hjärntvättar mig själv om ni förstår hur jag menar?
 
Jag kan bara inte förstå hur dålig självdiciplin man kan ha helt enkelt. Hur man kan hjärntvätta sig själv och bortförklara sig så jävla mycket?! Ja jag blir irriterad och beviken på mig själv, och ja jag känner mig sämst. Jag är ju så envis vanligtvis, så varför inte nu? Med detta? 
 
Jag är bara så jävla trött, vilket gör att jag inte orkar bry mig om något av det här just nu, vilket blir en ond cirkel som jag fastnar i och det gör att jag trycker ner mig själv helt enkelt. 
 
Jag har haft många olika planer för hur jag ska göra för att sluta röka, det är bara det att om man börjar tvivla på ifall det är rätt tidpunkt och om man verkligen vill, vilket är väldigt lätt att göra när man är mitt uppe i det, så släpper man garden lite och så är det kört. 
 
Jag måste försöka få till en plan om hur jag ska göra för att lyckas med det här, för i år SKA jag sluta röka!
Detta ska bli året där jag tar hand om mig själv och blir mer hälsosam.
Jag menar hur svårt kan det vara att sluta röka?
Vara ute minst 30 minuter varje dag?
Och göra någon fysisk aktivitet minst 3 gånger i veckan?
 
Det är inte så jävla höga krav. Skärpning nu Angelica!
 
Sist men inte minst så va det väldigt skönt att skriva det här inlägget. För när jag väl börjar så bara rinner tankarna ur mig till fingrarna på tangentbordet och jag märker hur arg jag blir på mig själv medans jag håller på, vilket också gör att jag blir mer motiverad till att bara ta tag i skiten och få det gjort. Som sagt, hur jävla svårt ska det vara?! Jag behövde skriva det här inlägget helt enkelt.
 
Ska dock tillägga att det är lite nervigt att posta.
Jag menar på sättet jag skriver som att jag försöker förklara för er samtidigt som jag skriver till mig själv. Det blir personligt och lite konstigt, för jag brukar inte posta sånna här inlägg, speciellt inte utan att läsa igenom och redigera så det blir mindre konstigt och lite mildare kanske.
Sen också för att jag tycker att det är pinsamt att vara en rökande mamma, till ett litet barn helt enkelt. För det är ju inte så svårt att lista ut i denna texten att jag aldrig lyckades sluta röka ens under graviditeten. Kan ni förstå hur dåligt jag mår över det? Hur dåligt samvete jag har varje gång jag tittar på Milou? 
 
David har sagt att han aldrig upplevt någon som har ett så starkt beroende (mitt humör va inte att leka med när jag försökte sluta under graviditeten) och jag börjar bli beredd att hålla med. Det skrämmer mig ännu mer.

Kommentera

Publiceras ej