Så i Onsdags tänkte jag ut lite om hur gårdagen skulle bli, på kvällen tänkte jag dock att det är ingen idé att planera för mycket för alltid när jag har en fulländad plan så går någonting fel.
Mycket riktigt blev det så...
 
Det började när jag skulle lägga Milou för middagsluren, hon vägra sova. Jag försökte 1,5 timme i sängen och tillslut fråga jag om hon ville åka vagnen i stället vilket hon ville. Så jag drog på oss kläder och gick ut och gick. Efter en halvtimme utan resultat så gav jag upp. Menshormonerna kicka in och jag bara koka inombords. Det syntes antagligen på hela min gångstil och fart på vägen hem. 
 
Nu är det ingen stor grej i sig att hon inte ville sova, men det tyckte uppenbarligen mina hormoner. Jag försökte dock tänka positivt, jag hade åtminstone tagit mig ut på en promenad. 
 
Men den där irritationen hängde i hela dagen och jag va irriterad varvat med trött, det tar väldigt mycket på krafterna att vara irriterad en hel dag! Jag kände att hela dagen va förstörd eftersom jag inte kunde skaka av det.
 
Men jag tänkte att imorgon (alltså idag) är det en ny dag.
 
Milou va dessutom på bra humör hela dagen trots den utebliva dagssömnen.
 
Jag hade tänkt att efter lunchen skulle jag gå ut med Milou så hon fick sova i vagnen. Tänkte nämligen gå ner till Panduro och köpa lite möbelfärg då vi ska försöka få ordning på hennes rum nu. Men i förmiddags regna det så jag gav upp den idén, jag bara orka inte gå i regn och sen om hon sover länge, behöva vänta ute tills hon vaknar. Vi har trots allt 3 trappor upp och ingen hiss.
 
Men när vi satte oss och käka sluta det regna och när vi va klara så kom solen fram och nu helt plötsligt har vi jättefint väder, lite blåst dock.
 
Jag kände bara att jag inte orka, jag hade bestämt mig för att idag ska jag ta en kaffe i lugn och ro när hon somnat så jag ignorera det fina vädret.
 
Det va som att ödet verkligen försökte få igång mig och bara :- Kolla jag tar fram solen till dig! Kom igen gå ut nu och må bra så känner du dig nöjd med dig själv efteråt! Det blir bra för er båda!
Och jag bara, tack men nej tack. Det är försent, jag har redan bestämt mig, för jag har skitdålig självdiciplin. Med andra ord, jag är trött, förslappad och lat. (vilket jag förövrigt tror är en del av förra årets löfte till mig själv blandat med en mindre depression)
 
Man ska inte leka med ödet, men idag orkade jag bara inte bry mig.
Kanske ska jag dra igång det nya året på riktigt nästa vecka i stället?
Så mensen får gå över och jag inte är så lättirriterad...
Varför stressa lixom? Jag har ett helt år på mig att ta tag i mig själv.
Och fortsätta skjuta upp saker.... 

Kommentera

Publiceras ej