Det är den eviga frågan jag och David måste ställa oss. Varför måste vi alltid välja? Varför kan vi inte bara få lite av varje?
 
Ända sen jag gick hem när jag va gravid för ungefär 2 årsen har allt bara varit en enda stor kamp för att få ihop vardagen och livet. 
 
Jag va ju hemma då med graviditetspenning och sen föräldrapenning medan David hade en anställning på endast 40%. Ni förstår ju själva att ekonomin inte va på topp. Vi fick tänka på varenda krona och vända och vrida så att vi skulle gå runt. Vissa månader gick vi minus och fick låna av våra föräldrar. Vi kunde aldrig unna oss något och det blir ju automatiskt att vi bara gick hemma egentligen. 
 
Vi levde i en ekonomisk stress och blev deprimerade båda 2 och när man är deprimerad så orkar man inte ta tag i saker och knappt ta hand om sig själv. Så det blev jobbigt att ta hand om Milou och försöka vara bra föräldrar när man egentligen inte ens orkar gå ur sängen på morgonen.
 
Vi hade tiden, men inte pengarna,
 
Tillslut fick David ett helt nytt jobb där han fick heltid. Det va dock obekväma arbetstider och så jobba han dygn ett par dagar i veckan. Ungefär samtidigt fick jag mitt sommarjobb som jag hade i år där jag jobba skift. Vi fick i hop vardagen och pengarna rulla in. Men vi båda va trötta och återigen så orka vi knappt någonting här hemma. Jag hade inte jobbat på över 1 år så att köra igång på heltid direkt blev ju verkligen en omställning, nu skulle jag dessutom ta hand om Milou direkt när jag kom hem, göra alla vardagssysslor och laga mat. 
 
David va ju även han helt slut när han kom hem och hade ett otroligt påfrestande jobb psykist så han mådde inte bra nu heller. 
 
Nu hade vi pengarna, men inte tiden.
 
Efter sommaren blev David erbjuden en heltidstjänst på sitt gamla jobb där han dessutom fick vara ansvarig över sin avdelning. Han tog det jobbet och är där nu. Han jobbar 10 timmar 3 vardagar i veckan sen något kortare en veckodag eller dom 3 dagarna + helgen. Så han är alltså borta hela dagarna och kommer hem 1 timme innan Milou ska sova.
 
Jag fick ju mitt nya jobb i slutet av September där jag började jobba skift åter igen. Förmiddagsveckorna fungerade bra, även om jag va trött på eftermiddagen för att jag fick gå upp halv 5-5 och sen hinner man inte landa innan det är full fart hemma igen. Eftermiddagsveckorna fungerade mindre bra. Jag va hemma runt halv 12 på kvällen och somnade runt halv 1-1 någong gång. Milou vaknade om nätterna någon gång mellan 2 och 4 varje natt typ. Sen ville hon gå upp vid halv 7-7 och det va jag som fick gå upp med henne eftersom David jobbar. 
 
Kvart i 2 skulle jag lämna henne på dagis vilket oftast resulterade i att jag fick väcka henne från sin sovstund på dagen. Det blev också jobbigare för henne och mig när jag skulle lämna henne då för hon började bli ledsen. Hon hade ingen riktig rutin med tiderna och blev kanske orolig pga det. Jag vet inte.
 
Jag själv fick stressa som en dåre för att hinna i tid till jobbet. Varje dag. Jag och David träffades knappt på hela dom veckorna heller när jag jobba eftermiddag, om vi inte hann att ses på morgonen innan han åkte till jobbet.
 
Så jag bestämde mig för att testa på att jobba natten. Det va en riktig omställning kan man säga. Jag hade inget emot tiderna eftersom jag är kvällsmänniska. Milou fick regelbunda tider på förskolan och allt verkade lösa sig och bli bra.
 
Men så är det inte...
 
Det tar på kroppen att jobba nätter. Man vänder på dygnet totalt om man ens lyckas ställa om sovtiderna. Jag har lyckats sova relativt bra men man blir deprimerad av att vakna kl 3 på eftermiddagen och sen är det mörkt om en timme. Jag får 3 timmar med Milou om dagarna. David tar hela nätterna och det har funkat bra.
 
Men både jag och David har börjat sova oroligt, vi drömmer mardrömmar båda 2 och sover skit dåligt rent ut sagt. Jag känner minst en gång i veckan att jag inte klarar av att vara kvar på jobbet och vill bara där i från och aldrig mer komma tillbaka. Dels så är det inget tillfredställande jobb, det är inte kul på något vis. Tiden går segt. Jag känner att min kropp inte mår bra och jag äter 1 mål riktigt mat om dagen sen kanske någon smörgås eller frukt på natten på jobbet. Min matlust har försvunnit.
 
Jag känner mig konstant trött och orkar inte göra så mycket med Milou på veckorna. Jag går av fredag morgon och är ledig hela Lördagen och Söndag dag, sen börjar jag på Söndag kväll igen. 
 
Min kropp känns svag och energilös, jag mår ofta illa och har huvudverk varje dag. Jag känner mig nedstämd och allt känns bara meningslöst. Detta tar kol på mig och David helt enkelt. Vi umgås knappt längre vi försöker bara ta oss igenom varje dag.
 
Med andra ord så har vi pengarna, men inte tiden, igen.
 
Idag har jag sovit väldigt dåligt. När jag tillslut gav upp och gick upp för dagen vid halv 2 så va jag bara helt slut. Gjorde ett nytt försök att sova lite runt halv 4 men sov dåligt även då. Klockan halv 7 kom David in och väckte mig och va helt slut han med. Han va bara helt nollställd typ. Jag gick upp och det kändes som att jag kommer att kollapsa när som helst och kräkas. 
 
Vi kom fram till att det här inte fungerar längre. Vi mår dåligt båda 2, vi har ingen tid och jag känner mig som en värdelös mamma. Alltså jag har så dåligt samvete över hur tråkig och dålig jag varit med MIlou det senaste så det gör ont i mig.  
 
Jag försökte få tag i min chef idag men va för sent ute. Så jag ringde och sjukanmälde mig för jag kände att det finns inte ens chans att jag kommer klara av att jobba idag. Det är inget ansträngande jobb på något sätt, men hela min kropp och psyke bara skriker nej.
 
Och jag har fått nog. 
 
Sen Milou kom så kommer jag alltid att värdera tiden med henne före pengar. Jag vill inte vara en tråkig och dålig mamma som inte har varken tid eller ork att umgås och hitta på saker med henne. Jag vill inte ha det där dålig samvete gnaga inom mig hela tiden. Jag har alltid satt jobb och pengar i första hand, men jag väljer att inte göra det mer. För jag har haft så många jobb där jag har mått dåligt, men jag har bitit ihop och stått ut bara för att jag behöver pengarna. Jag gick in i väggen för några årsen och det slog hårt. Jag blev deprimerad och fick ångest och det va en lång process att ta sig ur det där. Jag är inte intresserad av att hamna där igen.
 
Jag är trött på att må dåligt och behöva tvinga mig till saker, jag är trött på att känna mig värdelös och jag är trött på att behöva välja tid eller pengar. 
 
Jag kommer alltid att sätta mitt välmående och min familj och framförallt Milou i första hand.
 
 
I morgon ska jag ringa chefen. Jag är tveksam till att hon kan vara mer hjälpsam än hon redan varit mot mig och hitta en annan lösning, så jag räknar med att jag kommer att sluta på det här jobbet. För vi får inte ihop livet.
 
Men just nu så spelar det ingen roll för mig. Denna gången har David ett heltidjobb så vi kommer att gå runt utan problem. Jag kommer att stämpla och får dessutom en lön nu i November och lite i December. 
 
Man brukar säga att man ska hitta ett nytt jobb innan man säger upp sig vilket jag kan hålla med om. Men jag har också insett att jag är vuxen och tar mina egna beslut. Jag är så över att vara kvar på jobb där jag mår dåligt. Speciellt när det drabbar hela min familjs vardag så som det gör nu. 
 
Jag har hellre dåligt med pengar men mer tid till mitt barn. Jag har hellre energi att göra saker med henne och jag slipper helst att känna mig som världens sämsta mamma. 
 
Jag vet att jag kommer känna mig dålig för att jag inte står ut den korta perioden som är kvar, jag vet att jag kommer tänka tillbaka på det här och undra om det verkligen va så jobbigt. Jag tänker redan nu att jag kanske överdriver mina känslor. Men David har gett mig ett kvitto på att det inte är så. För vi båda känner att vi håller på att rasa.
 
Det är jag inte intresserad av. Jag är intresserad av att ha kontroll över mitt eget liv och att må bra. Att vara en bra mamma. 
 
Jag funderar på att inte ta något jobb fören nästa år. Ha 2 månader "ledigt". Kommer självklart söka jobb och kolla på utbildningar och försöka planera nästa år. Men just nu vill jag bara återhämta mig och spendera tid med Milou. Försöka komma igång med träningen ordentligt som jag började med för 2 veckor sen, försöka hinna och orka umgås med David igen. Vi behöver hitta tillbaka till varandra lite grann för vi har inte levt som ett par den senaste tiden kan jag säga.
 
Allt jag vill är att må bra igen och vara en lycklig familj. Det är så jävla frustrerande bara att en så stor del av livet måste handla om pengar. För pengar behöver man för att överleva oavsett hur mycket kärlek som finns.  
 
Jag är så jävla trött på alla måsten, allt man måste ta sig igenom, allt jävla kämpande och dessa jävla pengar! 
 
Är det så jävla mycket begärt att få livspusslet att gå ihop och att få må bra samtidigt?
#life, #livet, #mamma, #vardag., #vardagen, #vuxenlivet,

Kommentera

Publiceras ej