Dom bara springer förbi. Känns som varje dag ser likadan ut just nu. 
Man vaknar, ger frukost till bebis och katt, startar kaffet, vilar, kollar lite Youtube och lyssnar på podcasts samtidigt som man matar och söver bebis emellanåt och pumpar mjölk titt som tätt och diskar alla dessa flaskor till henne. Har man tur så kommer man ihåg att man behöver äta själv också och riktig lyx är om man hinner/minns att man ska borsta tänderna samt att man behöver en dusch emellanåt. Och dessa tillfällen när man faktiskt tar den där duschen och orkar smörja in sig efter, det känns ju som riktigt spa efteråt.

Känns ärligt talat som att man själv inte har mycket till liv för tillfället och det tär lite på mig att inte orka greja här hemma eller med något annat än att vaka och ta hand om Milou. Det är ju såklart det viktigaste men att hela tiden ha den här orkeslösheten och känna att man inte får något vettigt gjort här hemma.. Det är väl jag som måste lära mig att varva ner lite antar jag för lillan tar ju all min uppmärksamhet och energi just nu. Och det med kärlek och glädje såklart, men någonting inom mig vill inte riktigt acceptera att jag inte har ork till annat. 

Har haft ett par jobbiga dagar nu igen då Milou har magknip och är hård eller förstoppad i magen. Har inte varit så mycket gallskrik mer än någon dag men hon tar i för kung och fosterland mycket av den vakna tiden och har inte riktig ro när hon väl somnar, utom emellanåt när hon är helt utslagen stackarn. 

Gissar på att det är ersättningen som gör henne trög i magen och igår blev det återigen massa googlande om hur man kan hjälpa ett spädbarn att bajsa tillexempel. Jösses att det finns många diskussioner om allt möjligt alltså, men så vågar man ju inte testa vad som helst heller utan råd eller klartecken från sjukvården.

Och när man väl trillar in på deras sida så får man ju inga konkreta tips direkt mer än massage osv. Som att man inte testat allt redan lixom.. Ja det blev en del irritation och mycket frustration från min sida igår. Till och med när vi ringde och bad om tips så kom dom inte med ett skit. 

Hur som helst, i förmiddags släppte hon en bomb som fyllde hela blöjan och aldrig trodde jag att jag någonsin skulle bli så glad över att någon skiter. Men det va ett riktigt halleluja ögonblick. Det verkar dock på lillan som att det inte är helt bra än så vi får väl se hur det går resten av dagen och kvällen helt enkelt..

Ska även tillägga att har man haft dåligt samvete, känt sig värdelös, deppig och hjälplös innan så går det inte alls att mäta med hur man känner när man ser sitt hjälplösa barn ledset och ha ont utan att kunna hjälpa henne. Fy fan vad dåligt jag mådde igår, trots att jag försöker på alla sätt och vis att hjälpa henne. Va helt slut men är en riktig hökmamma och vill vara med henne och hjälpa henne och ha koll hela tiden när hon har det jobbigt. Mycket sjuka tankar dyker upp i dom stunderna, till exempel att man inte förtjänar henne osv. Usch det är inge kul alltså.

Men när man väl kommit över det stadiet och samlat sig så inser man att det är för den otroliga kärleken man känner för den här lilla personen, man vill ju bara hennes bästa och när man inte kan hjälpa henne så blir det väl så antar jag.. 

I morgon ska vi i alla fall till Bvc så hoppas vi kan få någon hjälp därifrån.

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att detta inte är riktigt tufft, speciellt när barnet har ont i magen och med alla dessa nätter med matning osv. Jag kan för mitt liv inte förstå att människor frivilligt går igenom denna perioden plus förlossningen ännu en gång efter första barnet alltså. Jag själv hade nog aldrig varken klarat eller orkat det .

Nu är jag glad att jag har gjort det en gång och Milou är det bästa som hänt mig, men för min del räcker det gott och väl med en gång. Alla säger att man glömmer allt det här efter ett tag, men jag är jävligt tveksam till att jag kommer det. 
Dessutom...

Varför skulle jag vilja gå igenom det en gång till när hon redan är så perfekt? 😉😍 Hur är det ens möjligt att älska och känna sån kärlek för ännu ett barn som man redan gör?! Det är säkert möjligt men jag tror inte mitt hjärta skulle klara av alla som känslorna, knappt att det gör det nu känns det som ibland. Man svämmar ju över av kärlek redan som det är!